Risken för typ 2 diabetes påverkas i fosterlivet

Redan i fosterlivet utsätts fostret för omständigheter som kan påverka risken för sjukdomar som fetma, typ 2-diabetes, hjärt-kärlsjukdom, senare i livet. För att minska riskerna för sjukdomsutveckling bör därför tiden under graviditeten inkluderas i riktlinjerna för hur vi förbygger typ 2-diabetes. Det menar forskare vid Lunds universitet som nu presenterar en översikt kring forsterprogrammering.

Utvecklingen av typ 2-diabetes är ett ”moment 22”. I takt med att övervikt och fetma ökar, ofta med förhöjda blodsockernivåer som följd, ökar också antalet kvinnor som riskerar att drabbas av graviditetsdiabetes. Forskning har också visat att barn till mödrar med graviditetsdiabetes löper större risk att senare i livet drabbas av fetma och diabetes och så fortsätter det i en ond cirkel.
I tidskriften Diabetes, Metabolic Syndrome & Obesity presenterar Paul Franks och Angela Estampador en översikt av de nya rön som framkommit inom fosterprogrammering de senaste decennierna. Fosterprogrammering är ett begrepp som innebär att händelser i fosterlivet kan orsaka förändringar som påverkar kroppens funktioner och sjukdomsrisk hos den vuxna individen.
Dessa tankar har funnits i flera hundra år. Da Vinci talade redan på 1400-talet om att kvaliteten på näringen som mamman förde över till sitt barn var beroende av vad hon själv åt. Men det var först på 1980-talet som idéerna togs upp av brittiska forskare som talade om födelseviktens betydelse för risken att drabbas av diabetes senare i livet.
– Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt att undersöka vävnadsprover från mödrar och deras spädbarn på molekylär nivå. Det kommer att bidra till utvecklingen av forskningen inom fosterprogrammering och risker för diabetes och hjärt- kärlsjukdom, säger Paul Franks, professor i genetisk epidemiologi och författare till artikeln.
Förhållandet mellan näringstillförseln under tiden i livmodern och födelsevikten (en markör för fosternutrition) och risken för diabetes är ”U-formad”. Det betyder att barn till mödrar som varit under- eller övernärda under graviditeten löper större risk att drabbas av typ 2-diabetes, än barn till mödrar som ätit måttligt.
– Dagens riktlinjer för att förebygga typ 2-diabetes tenderar att fokusera på livsstilsförändringar och i vissa fall förskrivning av läkemedel. Vårt arbete samlar bevis för att det finns andra faktorer som kan ha betydelse mycket tidigare i livet och de bör inkluderas i riktlinjerna för hur vi förebygger typ 2-diabetes, säger Angela Estampador, medförfattare till artikeln.
– Även om en mamma inte har graviditetsdiabetes verkar förhöjda blodsockervärden inverka skadligt på fostret. Däremot, begränsad viktökning och bibehållande av låga blodsockernivåer, också små sänkningar, har visat sig ha goda effekter, säger Angela Estampador.

Så, hur mycket kan man skylla på sin mamma när det gäller risken att utveckla olika sjukdomar? Och vilken roll har pappan?
– Budskapet är inte att skuldbelägga någon, utan det handlar om att genom ökad medvetenhet få kunskap och möjlighet att förbättra sina barns hälsa.
Pappans roll är mindre tydlig. I sin översikt belyser lundaforskarna några viktiga studier gjorda på djur som tyder på att även faderns leverne spelar roll för barnets hälsa.
Detta är ett viktigt område som kräver fortsatta kliniska studier på människor, menar Paul Franks och Angela Estampador.

Publikation:
Genetic and epigenetic catalysts in early-life programming of adult cardiometabolic disorders

Källa: Lunds universitet